Kärleken till hästar..

..tycks nog aldrig dö.
Jag undrar hur många år sedan jag sist satte upp på en häst.. månne det vara nästan 3 eller 4..?!
Det är så lång tid sedan, men ändå sitter jag än idag söker jag hästar till salu och drömmer om en egen i framtiden.

-När jag var liten kunde jag sitta timtal och söka hästar till salu på nätet, ja valde även ut alla tillbehör, sadlar, täcken, grimmor osv. Jag ritade hästar konstant, även planerade mitt eget stall!
Dedär teckningarna finns hemma i Jakobstad i en egen mapp dit jag samlat hästar till salu, ritade häst teckningar och stall planeringar.

Som liten bodde jag i Rosasholem, var det finns en ganska stor åker, eller snarare det fanns, nu bygger de hus på den. Men anyway, där planerade jag bygga mitt stall minns jag.
Jag drömde så om det så jag och några andra vänner började baka kakor o sånt som vi sålde runt i Rosasholmen, Det gick ju som det gick.. Men de jag vill få fram, jag verkligen försökte allt för att få min dröm i uppfyllelse.

Jag köpte även häst tillbehör även om jag inte hade någon sköthäst eller foderhäst. Men för nöjjets skulle köpte jag, så jag hade sen i framtiden när jag väl skulle få min häst.

I princip har jag vuxit upp med hästar, eller alltså min moffa brukade alltid berätta massa historier om hur han och hans bror red när de var små, hur det gick första gången de fick rida med en sadel osv, även min mor och moster har ridit. Så jag följde med dem till stallet varje gång, blev även medlem i ponny klubben som de större flickorna i stallet ordnade, där vi fick lära oss grunderna inom hästar och ridsporten. Sen började jag även rida och delta i rid läger.
Och på helgarna steg jag villigt upp tidigt för att OBS cyckla till stallet ( Rosasholmen - Fäboda är det ca 8-9km) Även i smäll kalla vintern för att få vara med i morgon sysslorna de har i stallet som ge hö, städa, mocka boxar och ta ut hästar. Jag var i stallet hela dagar, och inte bara för att rida utan för att få vara med hästar, ta han om dem och pyssla om där. Jag älskade det.

Mina rid planer var nära att falla samman där ett tag, när jag en gång föll av en häst och bröt armen. Jag minns det som igår, min ponny får fnatt och börjar gallopera och jag har ingen kontakt med ponnyn, han svängde åt höger och jag flög mot vänster och tog imot med händerna. Min ridlärare springer till mig och kramar om mig, strax efter ser jag mamma komma med oro i blicken i si fula tjocka blåa vinter jacka! haha
jag började säga att det gjorde ont i handen men mamma var direkt där och sade jag måst hoppa upp på häst tuggen igen. Hon började lyfta upp mej men när jag insåg att jag inte kunde göra nått med vänstra handen sade jag åt henne att sluta. De fanns en läkare där på plats precis då som kom och kollade på min arm och sade genast att den var bruten.
Jag grät inte. Inte förrän i sjukhuset när vi väntade på att bedövningen skulle börja värkar då mamma sande till mig " du får nog gråta Emilia" Då föll mina tårar.

Även om hande min var i paket fortsatte jag att vara i stallet och pyssla, rida de kunde jag ej, men de övriga sakerna envisades jag med att få göra! När dagen kom då jag skulle få sitta upp i sadeln igen var jag jätte taggad och lyckligt glad! Äntligen får jag börja igen. Men när jag kom upp i häst ryggen var jag allt annat än glad, jag blev rädd, livs rädd och ville bara ner från häst ryggen! Jag hade blivit rädd för att sitta upp på häst ryggen.. Tur att jag har denna underbara mamma som jag har, som gav inte upp och peppade mig hela tiden att försöka, hon gick brevid mig och led hästen jag vågade bara rida Tusse, stallets minsta ridhäst som jag var nästan för stor åt.
Jag minns ännu dendär rädslan jag hade inom mig när jag såg att mamma inte hållde i tyglarna när vi skrittade fram åt och hon som "skulle leda". Sakta men säert började jag lita på hästar igen och det var först på mitt första sommarläger som jag vågade gallopera igen! Efter det har ingenting stoppat mig!

Jag är så tacksam över min underbara mor som inte gav upp! Hon kämpade i några månader så att jag skulle komma över min rädsla.



Det jag aldrig glömmer är väll nog min första äkta sköt häst Kleo! Som bor i Tavast stall som befinner sig i Socklot.
Jag verkligen älskade Kleo, en så vacker och otroligt snäll ponny som hon.. Hon skulle aldrig ha kunnat vara stygg (visst hade hon sina dåliga och bångstyriga dagar) men överlag så var hon en dröm! Känslan att själv få ta hand om en häst var så.. underbart!

Jag harfortfarande kvar de ryksaker jag använde på henne, och brukar med jämna mellan rum ta fram dem för att minnas den fina tiden jag hade med henne. Den tiden var guldvärd. Och Kleo har hjälpt mig så många gånger, de var precis som om hon förstod mig, och kände samma som jag. Vi verkligen skapade ett band mellan oss. Just därför har hon tagit en så stor plats i mitt hjärta.

Även NURK  fälttävlans läger jag var på typ 09-10? kanske det var! Hur som haver, där insåg jag att jag älskar fälttävlan! Att rida i skogen upp och ner för backar, rida genom vatten och hoppa över diken och stockar osv. Det var det jag skulle garanterat tävla i om jag hade en egen häst.
Första årets tävling som vi avslutade lägret med vann jag faktigst. Det var en underbar känsla.
Andra året irad blev jag väll bra placread skulle jag minnas, typ 4:e kanske.

Nuförtiden gör det bara ont i hjärtat att tänka på hästar.. Att vara studerande och såhär drömmande som jag är ingen huippu ide. De finns ingen chans att jag hade råd att köpa en häst, och inte heller med en foder/sköt häst.
- Att fråga de övriga i familjen är lönlöst, eftersom jag inte mera bor hemma eller i samma stad, dessutom nu när jag är 18 tycker jag själv att jag måste börja ta mera ansvar för mig själv och vad jag gör. Kan ju inte dra med de övriga i allt jag gör och funderar köpa numera.